Postmästare Bror Liden berättar.

På Axvalla hed var det livligt under somrarna. Beväringstransporterna till och från såväl Västgöta- som Skaraborgs regementen skedde på de förut omnämnda öppna godsvagnarna, sedan man lagt sittbräder mellan vagnarnas sidlämmar. Det blev långa extratåg, då Axvalls station under en inryckningsdag kunde få mottaga ända upp till 4000 man.


Axevalla station omkr 1900

Livligast gick det till när Göteborgsbeväringen ryckte in. Det var tradition, att de alla skulle vara iklädda egen beväringsmössa samt vita byxor och så skulle man vara - "glad".  Transporten på S. J. skedde i väl inredda godsfinkor. I Stenstorp väntade de små öppna vagnarna.

Det blev ett myller på bangården av "vitbyxor" uppblandade med alla Stenstorpsbor, små och stora, som mött upp. Man skulle också förfriska sig med mat och dricka i de många stånden utmed bangården. Det var ej gott för det fåtaliga befälet att i detta folkmyller få med sig alla mannarna, när tåget var färdigt för avgång. Lokets gälla och långa avgångssignaler satte fart på en del, men många dröjde sig kvar in i det sista. Först när vagnarna började rulla iväg, var tiden inne att springande utmed sidorna och ta sig upp på tåget.

Trångt på stationen i Stenstorp

Avfärden skedde under öronbedövande glädjetjut med de vita benen hängande utanför vagnarna. En och annan blev ibland kvar, och fick de som straff i regel sitta inne några dagar efter utryckningen. Även utmed järnvägen samlades mycket folk för att åse dessa "livliga" tåg. Snart nog var man på den tiden färdig med exercisen och på återvägen hem gick det lite lugnare till. Från år 1900 skedde dessa transporter på den då nyöppnade Västgötabanan.

Sommarsöndagarna var det livligt på Axvalla hed. Där var samlingspunkten för ungdomen från när och fjärran, tågen blev "överlastade" och de glada ungdomarna på de öppna vagnarna satte sin prägel på söndagstågen, även om det kunde hända, att hemresan fick ske i regn och rusk. Under midsommarhelgen kunde man ha bortåt 5000 besökande. Då ville ingen utebli. Utom folklivet var det så mycket vi fick se, mammor och flickor ville se sina fina pojkar på kyrkparaden och på defileringen och så skulle alla höra regementsmusiken vid något av lägren.

Tidigare, innan Livregementets husarer flyttade bort, var det tre musikkårer. Tältlägren synades, och så var det de ståtligt utbyggda midsommarstängerna, under vars girlanger midsommardansen tråddes efter regementsmusikens toner.

Midsommarfest på Axevalla hed (foto Västarvet)

De sista extratågen gick vid 12-tiden på natten. Hundratals häståkar och lövskrindor var parkerade vid hedens utkanter. Alla hade matsäck med sig.  I de trånga marketenterierna kunde man visserligen i en s. k. "futt" erhålla kaffe, smörgåsar och drycker, men det undvek man sådana dagar. Under de första åren minns jag, att beväringen även serverades spritdrycker med bjudningsrätt till besökande, något som snart nog upphörde. Det var mer än tillräckligt med det dåtida starka ölet.

Matsalen på Axevalla hed - futten (foto Västarvet)

Sommaren 1890 gick den blivande Nobelpristagaren, Stenstorpspojken Gustaf Dalén på Axvalls hed för att under ett par veckor lära sig exercera, medan hans tankar mest rörde sig om trädgårds- och jordbruksarbetet där hemma. Först två år senare hyrde han mejerilokal av min far. Hans yngste bror, den blivande auditören och Stockholmsadvokaten, Hjalmar, och jag, båda kamrater i Skövde Läroverk, var en dag på väg till Kinnekulle med de matsäcksfyllda portörema på ryggen.

Vi hade returbiljetter via Skaratåget från Stenstorp till Gössäter samt fem kr. var i kontanter. Vi skulle söka efter en del svåråtkomliga växter. I Axvall steg vi av tåget, skulle nämligen hälsa på Gustaf i förbifarten. I en liten "futt" (ett av marketenterierna) trakterade han de redan hungriga pojkarna med smörgåsar och sockerdricka.

Ja, Gustafs godhet och omtanke förnekade sig aldrig. Det skulle också visa sig i framtiden. Han ville alla människors väl, hur bekymmersamt han än själv kunde ha det under vissa perioder av sitt liv. Jag träffade honom sista gången 1919, då alla värden "brakade ned", ej endast för honom, utan även för oss alla, som var med i affärsrörelserna, men han var den samme glade optimisten, och han fick ju så småningom rätt, liksom alltid.

Gössäter station

Nåja, Hjalmar och jag skulle ju, efter avskedet från Gustaf, till Skara för att om en timme fortsätta med  Kinnekulletåget till Gössäter. Det blev att både gå och springa den 8 km. långa järnvägslinjen  till Skara.

När jag 1941 sista gången sammanträffade med min barndomsvän i Stockholm  blev det "minns du". Han erinrade om vår Kinnekulleresa, den långa gångvägen på kvällen från Gössäter till Råbäck, där alla de billiga sovplatserna i skolpojksstugan var upptagna, så att vi måste offra 2: 50 var för två nätter i en av hotellpaviljongerna, och ändock ville vi ej resa hem såsom bestämt var, det fattades ännu en del växter i de nu matsäckstomma portörerna. Sista kvällen hade vi lite smör och 25 öre var. Det sista räckte till fem kakor bröd, matfrågan var således ordnad, men var ligga?

Råbäck omkr 1900

Minns du, sade Hjalmar, hur vi knogade den långa vägen ned till Gössäters station, och att vi på vägen dit fick brödet till skänks av en vänlig skollärarefru. Träbänkarna på stationen, liksom portörerna under huvudena, var hårda, dörrarna gick ej att stänga i blåsvädret, men vid soluppgången var vi på väg upp mot berget igen, snart nog i hällregn, men de eftersökta växterna fick vi, och när tåget mot hemmet stannade vid Malma hållplats, var det ett par genomsura men nöjda pojkar, som hoppade upp i kupén. Sitta kunde vi ej, därtill var vi för blöta.

Malma (Kinne-Malma) Station (foto Västarvet)

Efter tågbyte i Skara var vi strax i Axvall igen. Där var det utryckning för Skaraborgarna, en massa öppna vagnar kopplades till, och i en av dem var Gustaf med hem, han hade under vägen hunnit bli nästan lika blöt som vi, men det dröjde ej lång stund, förrän han var i fullt arbete i sin kära trädgårdsanläggning. Snart skulle han in till torget i Skövde för att avyttra sina produkter. Och så skulle lantbruket skötas, mejerirörelsen planeras, allt medan hans hjärna brottades med "mekaniken". Undra på, att de sävliga västgötaböndema i Stenstorp betänksamt ruskade sina huvuden och undrade: "Va sa dä ble å Gustaf i Skräddaregårn"?

Om Skarabanans invigning 1874 i närvaro av Oscar II berättar Måns Mannerfelt i sin innehållsrika bok "Västgötavägar" del III. I detta välredigerade arbete får man en uttömmande redogörelse över våra västgötabanor. När L. S. S. J. firade sitt 50-årsjubileum 1924 utgavs en minnesskrift med redogörelse över invigningen m, m., men denna går tyvärr numer ej att uppbringa. På Stiftsbiblioteket i Skara har jag lyckats uppspåra ett ex., men eljest synes den vara avglömd. I denna skrift åberopas även f. d. Skarastinsen A. Lindbergs "Minnen", men detta intressanta häfte, som jag lyckats uppspåra och få taga del av hos förre trafikinspektören P. R. Lundgren, finns ej på biblioteket, såvida det ej kommer att lyckas mig, att hos någon släkting till författaren för bibliotekets räkning uppbringa något dublettex. Det vore synd, om dessa av författaren upplevda kulturella interiörer skulle bli förborgade för framtiden. Jag har med detta velat förhindra, att dessa arbeten skall råka i glömska.

Oscar II inviger västgötabanan - här i Lundsbrunn (foto Västarvet)

Ar 1896 var Oscar II tillbaka på Skarabanan för att inviga domkyrkan i Skara efter den då avslutade restaureringen. Det blev tågbyte i Stenstorp, där stora människoskaror mött upp på stationsområdet. Vid återresan på kvällen var alla fönster upplysta, transparanger och marschaller bidrog till illuminationen, och samhällets musikkår, där jag blåste esskornett, skötte om musiken.

När Majestätet på förmiddagen embarkerat det lilla kungatåget och visade sig i fönstret för de hurrande undersåtarna, fick han syn på en liten prydlig herre i paraduniform. Det var länsman Fischer med sitt karaktäristiska pipskägg och med boställe i Segerstad, som infunnit sig för att övervaka ordningen. Kungen var underrättad, och så blev det: "God dag Fischer, hur står det till med dig och ditt distrikt"? F. stegade fram på sina korta ben och fick ta Majestätet i hand. Nu stirrade folket mest på sin länsman. Kände kungen Fischer? Var de bekanta? Nu steg "befallningsmannen" ännu högre i folkets aktning.

Så gick tåget, folket hurrade och vi "blåste". Innan vi hann att skingra oss hördes en röst ropa till F.: "Nu tvättar välan befallningsman säk ente om den hånna teminstingens ente på denna sia jul." Rösten tillhörde den i kringliggande socknar kände och ofta något överförfriskade "BäckaLars", som, ehuru låghalt, med sin stora "påk" brukade ströva omkring i orten. Han var något het till humöret efter ett par flaskor "bayerskt", varför det kunde hända, att Fischer och han träffades vid tinget. Han brukade då framhålla, att F. inte skulle vara så sträng mot honom, då de båda ju var "gålbönner".

Ett år tidigare, 1895, hade västgötabefolkningen tillfälle att hylla Oscar II och hans drottning. Det hade plötsligt uppstått ett svårt läge för kungen och regeringen i Kristiania. Grimberg skriver, att det då var en "särskilt kritisk tid för unionen med stark spänning på båda sidor om Kölen". Kungen beslöt att, med hovet och sina svenska ministrar, omedelbart återvända till Stockholm. Den vanliga tågvägen över Kongsvinger och Charlottenberg lades hastigt om. Det blev i stället över Fredrikshald via Bergslagsbanan och Göteborg.

Järnvägstelegrafen hade förkunnat händelsen, mycket folk samlades i en hast vid stationerna under färden genom Västergötland. Man ville inte enbart hylla det gamla kungaparet, man ville även visa sitt deltagande i de bekymmer, som nu tryckte Majestäterna. Så blev även förhållandet under tåguppehållet i Stenstorp, där bygdens folk hunnit möta upp. Det blev "leve" för kungen, för drottning Sofia och för Sverige. Vi pojkar blåste fanfarer och kungssången, och när tåget rullade iväg under tonerna av Björneborgarnas marsch, viftade kung och drottning vänligt åt den uppvaktande befolkningen.

Götene station

Fem år senare, det var i juli 1900, var konungen åter i västgötabygdema och mottogs som vanligt med stor hjärtlighet och stora arrangemanger, varhelst han drog fram. Han skulle då inviga järnvägen Skara - Göteborg och anlände till Skara via den smalspåriga järnvägen Moholm – Mariestad - Skara. Framlidne trafikinspektören Malke i Skara berättar i en 1947 utgiven minnesskrift över Skara- Kinnekulle -  Vänerns Järnväg, att kungen tog två dagar på sig för att bese Kinnekulle och gästa de kända  herresätena därstädes. Från Stockholm hade han telegraferat och begärt, att uppehåll skulle få göras vid Göteneds station, enär han där hade bestämt möte med förre husaren Ekman, den nyutnämnde ärkebiskopens fader. När tåget stannade kom Ekman fram till Majestätet, som stigit ur sin vagn, och när konungen tog honom i hand, tackade han konungen för den stora nåd, som vederfarits hans son genom dennes utnämning till ärkebiskop. Konungen samtalade länge med den gamle husaren, som djupt rörd brast i gråt, när Majestätet klappade honom på de bägge kinderna,