Sedan jag nu kommit in på S. J:s linje Falköping - Nässjö, borde jag kanske omnämna ett par andra, även utanför järnvägskretsar, välkända järnvägsmän från sekelskiftet.

Det var lokförare Bergström och hans dåvarande eldare R. Den vänsälle och glade Bergström kände jag från barndomen, då jag som pojke fick vara med på hans maskin, mixtra med "regulatorn", signalpipan m. m., allt upplevelser för en pojke. Han var en varmt religiös man, tillhörde frälsningsarmén och blåste bastuba i deras musikkår. Hans eldare var "förste älskare" och biträdande ledare hos den förut omnämnda "Muntrationsklubben". Båda var dessutom passionerade jägare.

B. "kunde" köra tåg, d. v. s. en högsta hastighet existerade visserligen för honom, men då det gällde, att vid en försening komma fram i rätt tid, var ingen tveksam hur det skulle gå, när B. reglerade farten, och ändock "sögs" tåget fram jämnt och behagligt. Under min tjänstgöring i reseposten efter sekelskiftet, hade personalen i postkupén tillfälle att många gånger observera detta. Hans eldare kunde också hålla en förstklassig fyr i pannan. Samarbetet och sämjan på loket mellan dessa båda var, trots olika livsinställningar, hurtig och kamratlig. Visserligen påstods det, att de en gång kommit ihop sig om några jaktsaker och glömt att stanna nattåget i Sandhem, men det misstänktes nog, att det var den spjuvern Hall, konduktören, som fabricerat den händelsen.

Med vår postkupépersonal och denna "tremannabesättning" var det ett trevligt nattåg, som en kväll vid sekelskiftet lämnade Nässjö för att ta sig upp till västgötabygderna, sedan det fått vänta på det försenade Malmötåget en halv timme. Det rådde brådska på perrongen i Nässjö med gods- och posttrans porter mellan tågen. Tiden blev knapp för att vi skulle hinna upp nattåget till Stockholm i Falköping. Trots mina protester blåste stinsen av tåget, detta började rulla, fast postiljonen med det sista postlasset inte ännu hunnit fram till postkupén. Det blev "strid" med stinsen, impulsivt lyfte jag på vacuumventilen, en lång signal från loket, och tåget stoppade. Posten ställdes till ansvar för att ha förorsakat utebliven anslutning i Falköping. Stinsen upplystes om, att dessa farhågor var överflödiga, då förare B. tjänstgjorde på loket och skötte om den saken. Under tiden togs postiljonen och det resterande postgodset ombord, tåget sattes igång på nytt och var framme på minuten i Falköping och västgötaposten kunde dagen därpå utdelas i vanlig ordning.

Falköping

Vid framkomsten till Falköping uppsökte jag B. Med sitt vänliga leende och glimten i ögonen sa han: "Jaså, det var du, din kanalje, som stoppade mej, det var ju roligt, att du litade på mej, men det kunde missat, vi körde förstås inte lång- samt, och ni fick nog ej lång tid på er för postarbetet".

Så där kunde det gå till för 50 år sedan. Nu skulle papperskvarnarna satts i gång med utredningar och kanske bestraffningar. Under min Falköpingstid hörde jag omtalas en episod, som kanske borde omnämnas, såvida den ej sedan dess varit i tryck. "Fredrik på Mossen" var smeknamnet på den fridsamme stinsen vid den lilla stadsstationen i stadens utkant. En överförfriskad lantman skulle hem med det nedgående tåget. Stinsen sökte förgäves hindra honom att gå upp på tåget. Konduktören, troligen Hall, kom till hjälp, viskade några ord till stinsen om sista vagnen, som var tom, varpå han tog resandens parti, höll med honom, att stinsen var kitslig, men de skulle lura honom, bara vederbörande ville följa med konduktören och på tågets baksida gå över till sista vagnen.

När tåget sedan satte igång, skulle lantmannen passa på att räcka "lång näsa" åt stinsen. Så skedde, men ack. Tåget gick, men vagnen med vår resande och hans "långa näsa" stod kvar. Den var avsedd att avkopplas tågsättet och så hade givetvis skett. 

En järnvägsresa under 1880 och 90-talen från Göteborg genom västgötabygden, Nerike och Södermanland med "snälltåget" till Stockholm skilde sig betydligt från en nutida resa, även frånsett den långa körtiden. De korta personvagnarna innehållande fyra enkla eller två  "dubbelbås" med sidodörrar var efter mörkrets  inbrott dåligt upplysta. Enda belysningen utgjordes av ett stearinljus i varje bås, infällt i en glaskupa i taket. Ljusen tändes och släcktes under uppehållet vid någon station från takets yttersida. För damer fanns det särskilda "damkupéer".

Toalettanordningar saknades, vilket fick avhjälpas under de täta uppehållen vid stationerna. I Falköping Ranten var frukostrast, i Laxå middag och i Katrineholm kafferast . På återvägen var det frukost i Gnesta, middag  i Laxå och kaffe i Ranten. Under kalla vinterdagar såg man i Gnesta gamla gummor, som vid stationsväggen sålde kokhet mjölk i muggar till passagerarna. Det var ju ofta "vinter" i en del vagnar. Så var det Södertelje kringlor, Törebodavåfflor och Herrljunga bröstkarameller, alla högt utropade från plattformarna.

Stenstorp

Tidningspojkar fanns ej på tågen, men vid grenstationerna skyndade sig en "tidningsnisse" fram och tillbaka utmed tågen, högt utropande sitt ärende, ibland med angivande av tidningarnas namn, allt medan konduktören öppnade alla dörrar, utropandes stationens namn, uppe-  hållstid m. m. I Stenstorp hördes under tåguppehållen på 80-talet "Nisses" ljudliga stämma ideligen utropa: "Behagas det färska tidningar", dessemellan utropades namnen på dessa i följande ordning: "Fäderneslandet, Handelstidningen, Göteborgs Posten, Stockholms Dagblad. Dagens Nyheter, Nya Dagligt Allehanda, Vårt Land, Kasper och Nisse, Skaraborgs Läns Tidning och Skaraborgs Läns Annonsblad". 

Frånsett de två sista lokalbetonade tidningarna var det således dessa tidningar som då "gick" i västgötabygden, åtminstone var det så 1886, då jag, som ivrig nioåring, till sist lyckades få tillstånd att, under ordinarie "Nissens" konfirmation, få vikariera några veckor på denna av oss småpojkar högt uppskattade tjänst. En tidigare tidningspojke hette Frans Hellström, som  redan 1877 började sin lärda bana och blev en högt aktad och värderad kyrkans tjänare. Han slutade sin prästerliga tjänst som kontraktsprost i Hjälstad. Borde kanske påpeka, att "Fäderneslandet" på den tiden var en hygglig veckotidning.

Utmed tågen skred även en äldre man tyst och stilla fram med ett par stora platta korgar med många fack för frukt och gotter. Det var "Äpple-Larsson", ibland avlöst av sonen Axel, som tidigare varit "tidningsnisse", och som sedermera blev den kände "Sågmyrakungen" Axel Tidstrand.

Det gällde för de resande att raska på med sina inköp. Efter 5 å 6 minuter var uppehållet slut, portvakten, med sin breda, prydliga rem över axeln, "ringde ut" på den på stationsväggen fastsittande ringklockan, ropade ut tågets avgång på perrong och i väntsalar, konduktören stängde dörrarna, stinsen blåste gång i sin skorrande visselpipa, maskinen svarade med en gäll signal, och så bar det av till nästa station.

Det var ingalunda någon tyst trafik under uppehållen på stationerna den tiden. Signalpipan på loken användes då oftare än nu. Före passerandet av ingångssemaforen var det en lång signal, varvid vakten sträckte en grön eller röd flagga resp. lykta. Sedan då stinsen viftade med den röda flaggan eller lyktan på stationen, var det en kort stoppsignal om det var "snälltåg". Var det ett kombinerat gods- och persontåg blev det först en lång, så en kort och så en lång signal i följd, vilket betydde, att bromsarna skulle skruvas till.

Herrljunga

På Herrljunga station såg man på den tiden en reslig gestalt med ett patriarkaliskt helskägg. Det var stins Lagergren, som förde befälet, ej blott över den underordnade personalen, utan även över den järnvägsanställde "bangårdshästen", som, likgiltig för alla larmande tåg, skötte sin befattning som växellok. Med undantag för "Malmö snälltåg", som gick å linjen Göteborg – Falköping - Nässjö, fanns det blott ett dagligt "snälltåg" i vardera riktningen å S. J:s västgötalinje, nämligen det av mig här beskrivna.

Alla onsdagar syntes en konstig vagn i ett av godstågen, det var fångvagnen. Mitt på vagnens sidor var ingång och gevaldigerns kupé. På båda sidor om denna var det korridorer åt båda vagnsändarna och på ömse sidor om dessa små fyrkantiga sittbås, vart och ett försett med ett litet kupigt fönster längst uppe vid taket. Vagnen användes för fångtransporter mellan fängelserna. Rannsakningsfångarna transporterades till och från tingsställena i vanliga personvagnar tillsammans med övriga resande.

I regel var de försedda med en kombinerad fot- och handboja. Iförda dessa bojor väckte de stackars fångarna vid tågbyten och under sin gång till och från tågen en pinsam uppmärksamhet .

Det var tre godståg vardera "riktningen, i två av dem fanns två 3:dje och en 2:a klass vagn och ibland även en postvagn, alla under vintern uppvärmda från ångfinka. De dåtida "bromsarna", som åtföljde de långa godstågen för att efter signal från loket reglera farten, hade långt ifrån varmt eller dragfritt, när de ofta även under vintern, var placerade på öppna sitsar. De två andra godstågen medförde blott en 3:dje klassvagn utan någon som helst värmeanordning, de ofta nedisade fönsterrutorna släppte blott in en sparsam dager. Först på 90-talet blev en kamin insatt.

Det blev långa uppehåll för alla dessa godståg på stationerna för växling och godsomlastning, så passagerarna fick ej ha någon brådska att komma fram. Lokomotiven hade både nummer och namn på den tiden. I godstågen syntes nr. l "Västergötland". De båda nattågen medförde endast l:a och 2: a klassvagnar. Extra godståg anordnades ibland. Från 1880-talet minns vi äldre "silltågen". Det var under den dåvarande sillperioden. Den färska sillen fraktades upp genom västgötabygden på öppna vagnar, som avkopplades här och där vid stationerna, där försäljning tidigare kungjorts. Sillen "skovlades" i köparnas säckar, ofta till ett pris av en kr. säcken. Det som ej gick åt till människo- eller kreatursföda slumpades bort som gödningsämne.

Bristen på toalettanordningar på dagtågen har tidigare vidrörts, men i postkupéerna hade vi verkligen en vilstol, som mest användes till förvaring av större postgods. Stolens botten, en tjock skinndyna, kunde emellertid lyftas bort och då fanns det ändock en anordning, som vid ett tillfälle kom väl till pass, då postiljonen i kupén, på nattåget från Nässjö till Falköping blev sjuk i en svår magåkomma, tåget rusade fram, skinndynan åkte bort och postarbetet fortsattes med oförminskad fart av de två postexpeditörema. Om en stund upplät gamle von M sin mun och yttrade på sitt lugna och sävliga sätt:

 "Dä va obehagligt dä här, Bäckström vi öppnar fönstret". B gjorde så.

En stund gick, så kom det lika sävligt från M:

 ”Bäckström, dä här va förskräckligt, jag tror vi öppnar dörren också".

Ja, primitiva förhållanden rådde i många avseenden under den första tiden ej endast vid de små enskilda västgötabanoma, fast dessa mest fick stå i "skottgluggen".

Hjobanan var en gång illa ute i ett liknande fall. Det var när Oscar II, efter en del festligheter i länet, skulle hälsa på hos riksmarskalken på Kavlas. Efter alla goda drycker och omruskning i "grevevagnen" skulle det ej varit sa oävet med en "anordning" i vagnen. Trafikchef "Anton" var med och förde kungatåget. Skulle han stanna tåget? Nej, man var ju strax i Kavlås. Det kringgärdade lilla röda huset bredvid stationshuset var ju blott avsett för undersåtarna. Således in till stinsen, som i häpenheten skyndade före Majestätet in i bästarummet och där fanns lyckligtvis det finaste tvättfatet. "Anton" kunde andas ut, nu ensam i sin fina salongsvagn, (Forts.)